Så såg han det

Jag har tänkt att jag skulle recensera Ingvar Carlssons bok när jag väl var klar med den. Delvis för att det var lite kymigt skrivet av mig förra gången jag nämnde den.

Ett tag in i boken tog den sig verkligen. Första delen av memoarerna borde helt enkelt ha strukits, de var en genomgång av de "affärer" som (s) och Carlsson genomled under åttiotalet. I efterhand ter de sig alla lite futtiga: Boforsaffären, Ebbe och Kjell Olof Feldts frus attack på S i DN (ja det är sant! Redogör för den om någon minns!?!). Och som en följd framstår Carlsson som rätt futtig, gnällig och långsint i bokens första 150 sidor - helt i onödan! För sen tar den sig!

Carlsson är en ledare som drivs av övertygelse och rationalitet och som under sin tid genomdrev stora och svåra reformer. Kreditmarknadens avreglering, Öresundsbron och EU- inträde.

Det som ger boken driv är att man vill komma fram till 1991. Vad ska han säga om Feldts monumentala attack på S? Boken "Alla dessa dagar" var ju ett veritabelt vallokomotiv i de borgerligas kampanj.

Och till slut kommer han dit. Och argumenterar för sin sak: han ansåg att både finanspolitiken och penningpolitiken genomförde tillräckligt hårda åtstramningar för att bevara förtroendet för kronan liksom att lönebildningen, trots en del knorr, även den fungerade väl men att alla dessa krafter som verkade i rätt riktning inte förmådde motverka den ofantliga expansionen av krediter efter kreditavregleringen. Vidare hävdar han om Feld och dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis att det var dessa två som genomdrivit avregleringen och därefter aktivt blundat för dess effekter samtidigt som de fokuserat helt på lönebildningen och finanspolitiken.

Att läsa hans resonemang gjorde mig verkligen sugen att läsa om Alla dessa dagar(som jag läste när den kom och inte minns överdrivet mycket av) och att se om Feldt någonstans gått i svaromål mot Carlssons bild.

En frustrerande sida för den skvallerintresserade är hur konsekvent Carlsson avhåller sig från att kommentera personer och personfrågor. De två saker som jag var mest intresserad av när jag valde att läsa boken var att höra vad han tyckte om det som måste upplevts som ett stort svek av Feldt samt att höra hur han såg på spelet kring sin eftertträdare. Sahlin och hennes kontokortsanvändande och Perssons "Nej".

Där fick man inte mycket på benen dock. Feldts beskrivning av att hela tiden ha hindrats från att göra det han såg som nödvändigt säger sig Carlsson inte känna igen ( mängder av sådana åtgärder som Feldt skriver om nämndes aldrig enligt Carlsson). Utöver det inte ett ont ord om Feldt. Om Sahlin säger han i princip inget utom att han dementerar att hon var av honom utvald kronprinsessa. Han hävdar sig inte ha satt sig in i kontokortsskandalen, vilket kan tyckas lite svårt att tro.

Om Persson säger han bara att han inte alls tror att Perssons nej alltid var menade att bli ett ja till slut.

En person uttalar han sig dock mycket om. Det är en person
Som han verkligen inte tycker om. Oj, vad han inte tycker om honom. Personen är Carl Bildt, och det enda positiva som Carlsson lyckas få fram om honom under ett antal hundra sidor är att Carlsson visste hur svår det ibland kunde vara att vara statsminister. Utöver det: endast negativa omdömen. Till slut börjar man bli nyfiken, när ska författaren beskriva VARFÖR han tycker så otroligt illa om Bildt. Inget svar innfinner sig dock och jag slår igen en intressant, frustrerande och spännande bok.

Episkt och sagolikt

Igår fick Saba sitt första sommarskrubbsår på knäet. Första för sommaren. Första för livet. Hon växer upp så fort.